Hösten 1989 var en händelserik tid i östra Europa. Inom loppet av några månader föll nästan alla de gamla kommunistiska regimerna. Den mest spektakulära händelsen var öppnandet av Berlinmuren den 9 november 1989. Fram till i mitten av oktober hade den östtyska ledningen hårdnackat motsatt sig alla förändringar i demokratisk riktning, men efter att partiledaren Erich Honecker tvingats avgå den 18 oktober, så tog utvecklingen fart.

Vi var några järnvägs- och lokaltrafikintresserade personer som lite löst hade diskuterat att resa till Östberlin för att studera spårvagnar och annan lokaltrafik. Så småningom bestämdes att vi skulle resa ner med nattåget från Malmö fredagen den 10 november 1989 och att vi skulle tillbringa lördagen den 11 i Berlin. Hemresan skulle ske med nattåget på lördagskvällen. En heldag i Berlin, således.

Den politiska situationen var alltså något labil, men det var inget som direkt bekymrade oss, konstigt nog. Inställningen beskrivs kanske bäst med följande utdrag ur det brev som reseledaren Gunnar skickade ut till deltagarna den 6 november:

"Men det händer ju stora och intressanta saker i Östberlin just nu. Kanske är detta en av de sista chanserna att få se Berlinmuren, i varje fall 'i funktion'! Reser vi kors och tvärs genom stan med olika färdmedel får vi säkert automatiskt uppleva stämningar och händelser, liksom vi lätt kan dra oss undan alltför stora folksamlingar."

Profetiska ord. Men några folksamlingar kom vi knappast att besväras av, skulle det visa sig.

Alltnog, på kvällen den 9 november så kunde vi se på TV hur gränsövergångarna hade öppnats och östtyskarna fritt kunde resa över gränsen. (Närmare beskrivning av händelseförloppet denna dag.) Västberlin invaderades av östberlinare, folk började klättra upp på muren vid Brandenburger Tor och hacka loss delar av muren. Detta blev början till slutet på DDR. Redan i slutet av månaden hade en icke-kommunistisk regering tillträtt, i mars 1990 hölls de första fria valen och den 1 juli 1990 trädde en valutaunion i kraft mellan förbundsrepubliken och DDR. Därigenom blev D-marken den gemensamma valutan. Samtidigt upphävdes alla inomtyska gränskontroller. Det var redan då klart att DDR snart skulle upphöra som stat, och det skedde den 3 oktober 1990. De nya delstaterna Brandenburg, Sachsen, Thüringen, Sachsen-Anhalt och Mecklenburg-Vorpommern inträdde i förbundrepubliken.

Nattåget till Berlin på fredagskvällen den 10 november var ganska välbesatt. Annars var det mesta sig likt; visumtvång gällde (tidigare under året hade DDR föreslagit att det skulle avskaffas, men den svenska regeringen tackade nej) och ca kl 0200 väcktes vi av gränspolisen i Sassnitz. Men var inte de kpist-beväpnade poliserna redan en aning vänligare? I varje fall så bad en av dem om ursäkt för att vi väcktes och att det skarpa ljuset tändes i kupén.

Berlin-Lichtenberg på morgonen. Det första vi såg var detta ånglok av typ 52.	Spårvagn på linje 28, med folkpoliskontor i bakgrunden till vänster.

Vi kom fram till Berlin-Lichtenberg tidigt på lördagsmorgonen, och började genast en rundresa genom Östberlin med spårvagn, S-bahn och U-bahn. Vi besökte en förort och drog oss sedan in mot centrum. Ute i förorten var det ganska ödsligt och folktomt, utom vid det lokala folkpoliskontoret (se bild), där det var en lång kö. Man hade nu börjat hålla på reglerna efter de första oorganiserade timmarna, och för att passera gränsen krävdes ett utresevisum vilket utfärdades av folkpolisen "utan formaliteter".

Paradgatan Unter den Linden var ödslig den också, och i fönstret till den sovjetiska bokhandeln satt en lapp: "Stängt av tekniska orsaker." Leninbysten på Sovjetiska ambassaden blängde genom staketet. På en husgavel såg vi stora plakat som påminde om DDRs 40-års jubileum en månad tidigare.

			Sovjetiska ambassaden på Unter den Linden
Palast der Republik med Folkkammaren (DDRs parlament). Inom några månader skulle byggnaden komma att stängas på grund av asbestfara.	Alexanderplatz

Framme vid Brandenburger Tor stod en liten folksamling övervakade av två sömniga folkpoliser i en bil. De flesta människorna hängde vid staketet som spärrade av platsen. Närmare monumentet stod en rad med (obeväpnade) gränsvakter, för att hindra att allmänheten närmade sig muren. På avstånd kunde man se att det stod en rad vakter även uppe på murens krön. Detta var för att hindra att människor från västsidan klättrade upp och "skändade", dvs försökte knacka sönder, muren såsom hade skett på torsdagskvällen och under fredagen.

En man i folkhopen kastade glåpord mot gränsvakterna, i stil med att de var parasiter och hade de inte något bättre för sig, osv.

Vid Brandenburger Tor

Efter att ha tagit några bilder så gick vi norrut längs gränsen, förbi Charité-sjukhuset, under järnvägslinjen (Stadt-Bahn väst-öst mellan Lehrter Bahnhof och Bahnhof Friedrichstrasse) och fram till Invalidenstrasse. Här började vi se lite fler människor, alla på väg västerut. Vi följde efter, och efter något kvarter kom vi fram till gränsövergången Invalidenstrasse. Här fanns ett visumkontor dit det var en lång kö, och sedan fick folk köa för att passera den ganska smala gränspassagen avsedd för fotgängare. Emellanåt bröt allt samman och gränspolisen tillät passage genom den större porten där bilarna körde. Kontrollen var det lite si och så med. Det var en underlig upplevelse att se dessa gränspoliser och passkontrollanter, som för ett par dagar skulle ha skjutit skarpt om någon försökt fly, nu stå i stort sett passiva och släppa igenom människofloden. (En del av dem insåg nog också att de snart skulle bli arbetslösa.) Det vare heller inga problem att fotografera i det normalt mycket känsliga "Grenzgebiet", vilket också var en ny erfarenhet.

Invalidenstrasse Güst (Grenzübergangsstelle), foto i riktning mot Västberlin -gränsen är öppen!	Efterhand som folket strömmar till så bryter kontrollen samman alltmer.	En västbil kan man ju alltid kolla lite extra...

Vi fortsatte resandet med spårvagn en bit, och därefter provade vi att åka en sträcka på en av Östberlins två U-bahnlinjer. Linje A (numera U2) är en s.k. "Kleinprofil"-linje som på en ganska lång sträcka (byggd 1913) går som högbana i nord-sydlig riktning.

Tvåaxlig spårvagn av Gothatyp i närheten av Invalidenstrasse. Gatorna är ganska folktomma.	Spårvagnsslingan vid Am Kupfergraben.	Spårvagn på linje 22.	Dimitroffstrasse, station på tunnelbanans högbanedel. Numera omdöpt till Eberswalder Strasse.

U-Bahn-station Dimitroffstrasse.	Interiör från tunnelbanetåg på linje A.	Frankfurter Allee..	Frankfurter Allee.

Därefter tog vi oss med S-bahn ut till Östberlins flygplats: Zentralflughafen Schönefeld. Vi var ganska hungriga vid det här laget, och på en internationell flygplats borde det väl gå att få en bit mat, tyckte vi. Det fanns mycket riktigt en flott restaurang, som dessutom var nästan tom på gäster. Det stod några personer vid ingången, men jag gick raskt in och försökte få ett bord. De köande (jo de var köande) vid ingången protesterade, och restaurangpersonalen motade genast ut mig. Varför? Jo restaurangen var visserligen inte fullsatt på långa vägar, men personalen hade ändå fullt upp att göra, varför vi fick vänta på vår tur att bli insläppta. Vi tröttnade på att vänta, och hittade istället en enklare bar med ingång från utsiktsplattformen. Där skulle man "just stänga", men efter lite övertalning kunde vi få varsin "Berliner Weisse mit Schuss" (veteöl spetsat med kirsch). Dock fanns ingen mat, tyvärr.

Am Kupfergraben..	S-bahn-tåg med destination flygplatsen.	Några av Interflugs modernaste Airbus-plan.
	Regionaltåg på station Schönefeld.

Personalbristen var visserligen ett stort problem överallt i DDR de här åren, bl a på grund av att flykten till väst hade tilltagit. Vi gissade dock att stängningsivern kanske hade mera omedelbara orsaker; det lockade säkert att ta ledigt och åka över till Västberlin nu när gränsen äntligen hade öppnat.

Posten söker personal - lapp i kioskfönster.	Här kan visum erhållas till Västberlin och BRD!

Så småningom fick vi i alla fall något att äta på en liten Kneippe nära Hauptbahnhof, genom att föregripa "vi ska just stänga" med lite extra D-mark.

På kvällen tog vi en promenad längs muren söderut från Brandenburger Tor. I det ödsliga området som en gång var Potsdamer Platz så stötte vi på en mindre folksamling. De tittade på när gränstrupperna höll på att ta upp en ny öppning i muren. På söndagen skulle den nya passagen (endast för fotgängare) öppnas högtidligt i närvaro av borgmästarna i Väst- och Östberlin. Trycket hade redan blivit så stort de existerande gränsövergångarna inte räckte till.

Arbete pågår med att ta upp en ny öppning i muren vid Potsdamer Platz.

Vi återvände till Hauptbahnhof och tåget mot Malmö. På stationen var det ganska mycket människor i rörelse, många skulle uppenbarligen till väst, och några uttryckte sin besvikelse över att detta internationella tåg gick till "fel" utland. Vi hade bara fått sittvagnsplatser på hemresan, men det gick ändå ganska bra att slumra ett tag, innan det var dags att gå upp på färjan och äta en nattmacka. På det hela taget var vi mycket nöjda med vår lilla utflykt.