Under hösten 1989 hade kraven på en liberalisering växt sig allt starkare i DDR, bl a under inflytande från Polen och Ungern. Kraven gällde bl a större personlig frihet, yttranderätt och rätten att resa. Situationen blev akut under oktober månad då stora demonstrationer hölls bl a i Leipzig. Även i Berlin demonstrerades det t ex under firandet av DDRs 40-årsjubileum i början av oktober. Till slut tvingades partiledaren och statschefen Erich Honecker att avgå den 18 oktober. Han ersattes av den betydligt yngre Egon Krenz, och det talades om att inleda diskussioner med de oppositionella grupperna.

Otåligheten var dock stor, och många betraktade med rätta Krenz som en färglös övergångsfigur, vilken saknade förmågan att genomföra verkliga reformer. Det stod klart att parti- och statsledningen var tvungen att på något konkret sätt visa handlingskraft.

Beslutet att tillåta fri utresa tycks ha fattats i en ganska trång krets, bestående av i varje fall Krenz och inrikesministern. Någon dag i förväg fick nyckelpersoner på inrikesministeriet i uppdrag att i största hemlighet förbereda så att gränserna kunde öppnas den 10 november. Idén gick ut på att de gällande utresereglerna tillfälligt skulle sättas ur spel, och att alla som (permanent) ville lämna landet i god ordning skulle kunna söka och få ett s.k. utresevisum och därmed skulle man fritt kunna resa till alla länder. På inrikesministeriet (MdI) förbereddes allt så att instruktioner kunde skickas ut till berörda myndigheter tidigt på morgonen samma dag som beslutet skulle träda i kraft.

(Man tänkte sig alltså att de som ville resa ut skulle lämna landet för gott, men den distinktionen föll snabbt bort, i varje fall i det massmediala tumult som utbröt under kvällen. Dessutom skulle beslutet inte offentliggöras förrän samma dag som det trädde i kraft, men som vi ska se så blev det offentligt redan på kvällen den 9:e.)

SED:s centralkommitté (CK), som sammanträdde under de här dagarna för att dryfta krisen i landet, fick under eftermiddagen en föredragning om och godkände det förestående beslutet. Formellt fattades beslutet av regeringen (ministerrådet) men i realiteten låg makten hos partiet och CK. Det är oklart huruvida CK insåg vidden i de föreslagna lagändringarna.

Det formella regeringsbeslutet fattades under eftermiddagen - genom något som kallades "Umlaufverfahren". Detta innebar att beslutsförslaget skickades ut till alla 44 ministrar med kurir, och de som hade invändningar skulle meddela detta före kl 1800 samma dag. Detta förfarande var vanligt i brådskande fall och eftersom det som regel var partiet som redan hade bestämt så var det sällsynt att en minister hade invändningar. De flesta ministrarna satt ju dessutom i CK och hade samma dag godkänt frågan. Till saken hör att regeringen Stoph hade lämnat in sin avskedsansökan och den var alltså under dessa dagar (mer än i vanliga fall) en "expeditionsministär", i avvaktan på att den nye regeringschefen Hans Modrow skulle tillträda. Ministrarnas ställföreträdare, som fick papperet i sin hand, ansåg därför att det hela var en formalitet och de flesta gjorde ingenting för att stoppa beslutet. Justitieministeriet anmälde dock vissa betänkligheter i frågan om det var möjligt att bara med ett enkelt regeringsbeslut upphäva gällande lag, men detta kringgicks då med att beslutet formulerades om.

Som ett led i kommunistpartiets charmoffensiv hade man under de dagar CK sammanträdde även infört en daglig presskonferens. Denna leddes av partichefen i Berlin, Günter Schabowski. Han har senare berättat, att han den 9 november som vanligt sökte upp Krenz för att fråga om denne hade något speciellt som borde meddelas på dagens presskonferens. Krenz gav då Schabowski ett papper, och sade ungefär "Offentliggör detta. Det är en braknyhet för oss." ("Gib das bekannt. Das wird en Knüller für uns."). Schabowski tog papperet och läste det i bilen på väg till presskonferensen. Det var ett pressmeddelande som innehöll en redogörelse för de nya resebestämmelserna. Han gjorde en notering att ta upp detta som punkt 5 eller 6 på sin lista.

Det är ett par saker som är märkliga här. För det första tycks alltså Schabowski, som även satt i politbyrån, enligt egen uppgift inte i förväg ha varit informerad om beslutet och dess innebörd. Än märkligare är att han, som det ska visa sig, inte tycks ha insett vilken sprängkraft som låg i beslutet.

En annan underlighet: Enligt Krenz var det dokument han gav till Schabowski avsett att träda i kraft först dagen efter, alltså den 10 november. Det skulle inte heller offentliggöras i förväg. I texten stod det således endast att beslutet gällde omedelbart, alltså utan datum. Eftersom Schabowski hade fått dokumentet i handen när han var på väg till presskonferensen, så utgick han från att det skulle offentliggöras där. Krenz och Schabowski har uppenbarligen missförstått varandra, eller kanske inte...     

Den ansvarige för passavdelningen på inrikesministeriet hade ungefär samtidigt lagt sista handen vid förberedelserna för visumhanteringen med mera, och därefter gått på teatern.

Presskonferensen började kl 18.00, och strax innan den skulle avslutas kl 19.00 meddelade Schabowski, nästan i förbifarten, att det hade beslutats att alla medborgare utan formaliteter skulle tillåtas resa ut ur landet. En utländsk journalist frågade när beslutet skulle börja gälla. Schabowski, som verkade lite överrumplad av frågan, tittade i sina papper och svarade att såvitt han kunde se så gällde det omedelbart, "ab sofort".

Presskonferensen sändes direkt i TV, och effekterna lät inte vänta på sig. Inom 30 minuter hade människor börjat vallfärda till gränsövergångarna. Vid gränsövergången Bornholmer Strasse i Berlin samlades en allt större folkmassa och krävde att få komma igenom.

Bevakningspersonalen förklarade att de inte hade fått några instruktioner, och att de inte kunde låta folk passera bara på grund av vad någon hade sagt på en presskonferens. Situationen blev efter hand allt mer spänd. Befälhavaren vid Bornholmer försökte vid upprepade tillfällen få besked från sina överordnade på MfS (Ministerium für Staatssicherheit), men där visste man uppenbarligen inte heller hur frågan skulle hanteras. Avvakta, var det enda besked som gavs. Efterhand bedömde man att det var flera 10000-tals människor som trängdes framför gränsövergången.

Under en period släpptes ett antal människor igenom, men enligt instruktioner från MfS sattes en utresestämpel över fotot på identitetskortet som en markering att de inte skulle kunna återvända till DDR.

När mannen på inrikesministeriet kom hem efter sitt teaterbesök så såg han uppståndelsen på TV. Sonen meddelade att han genast skulle ringa till inrikesministern. Han åkte sedan omedelbart in till sitt arbete, och försökte få kontakt med någon ansvarig på MfS, vilka var de som ansvarade för gränsposteringarna. Det lyckades inte att få kontakt, och på inrikesministeriet var man oroliga för vad som skulle kunna hända, om gränspersonalen t ex öppnade eld mot människomassorna.

Ungefär kl 22.00 bestämde befälhavaren vid Bornholmer Strasse på egen hand att situationen hade blivit så ohållbar att gränsbommen måste öppnas. Så skedde, och det var förmodligen den första gränsposteringen som öppnades helt. Folk strömmade igenom och mottogs av väntande vänner och anhöriga på västsidan. De numera bekanta bilderna kablades ut i direkt TV.

Så småningom blev Krenz underättad om att gränsposteringarna inte längre kunde hållas stängda, och han gav då direktiv att gränserna skulle öppnas omedelbart. Detta besked nådde gränsposteringarna vid midnatt. Dagen efter sammanställdes denna redogörelse för skeendet vid gränsen.

De personer som först hade fått passera, men som hade fått en "regelvidrig" utresestämpel över fotografiet i sina identitetshandlingar, kom senare på natten tillbaka till Bornholmer. Några grät och berättade att de måste hem till sina barn. Vakterna fattade då ett eget  beslut: trots vad som tidigare sagts så fick de här personerna återvända.

Gränsposteringarna skulle aldrig stängas igen. Under tiden fram till den 1 juli 1990 fanns det kvar formella inomtyska gränskontroller, men tillämpningen var inte speciellt hård. Det första gemensamma maratonloppet genom både västra och östra Berlin fick dock en lätt absurd prägel: Alla löpare utrustades med ett speciellt visum som skulle hänga i ett snöre runt halsen, så att de kunde kontrolleras vid gränspassagerna.   

De huvudsakliga källorna till denna framställning är en BBCtv-dokumentär, bstu och boken "Chronik des Mauerfalls" av Hans-Hermann Hertle.