Padjelanta 1988

Padjelanta är nationalpark sedan 1962. Den domineras av en stor högslätt (renbetesland), som gett området dess samiska namn ("det höga landet") och i väster av några stora fiskrika sjöar; Virihaure och Vastenjaure.

När parken inrättades anlades samtidigt en markerad led mellan Änonjalme i norr och Kvikkjokk i söder. Leden är utbyggd med stugor på lämpliga etappavstånd. Tanken med detta avsteg från nationalparksprinciperna var att styra besöksströmmarna till leden, och därmed minimera slitaget i resten av parken. Leden är ganska lättgången, även om den kanske inte passar nybörjare direkt. Det hela fungerar bra, och del flesta besökare verkar följa leden. Dessutom är Padjelantaleden populär som ingång/utgång till den närbelägna Sareks nationalpark.

Vid vårt besök 1988 tänkte vi dock försöka gå i mera sällan besökta delar av parken. Vi valde alltså en färdväg väster de stora sjöarna, och det visade sig att här går inte många människor. På 11 dagar mötte vi inte en enda vandrare, även om vi såg en del fotspår.

Det var en stark upplevelse att gå i så ödsliga trakter, och hela tiden hade vi fantastiska vyer över sjösystemet i öster och de norska fjällen i väster.

Färdväg:

Vi började gå från båtlänningen i Änonjalme och följde leden till bron över Voujatädno vid Sallohaure sameviste. Vi passerade samevistet och gick västerut över Svartinjunjes, norr om Vastenjaure. Vid Hurrejåkka svängde vi söderut och gick via de små sjöarna Rastesjauratj och Rakojaure fram till den större Kasakjaure. Den icke namngivna jokken som rinner in i Kasakjaures västände från norska sidan vadades ganska lätt. Men när vi hade gått över Skaitevare så stötte vi på jokken från Blåmannsisen, och den gick inte att vada. Vi slog läger för natten, och nästa dag passerade vi genom att gå över glaciärtungan. Nu var vi inne i Norge. Vi fortsatte söderut och kom så småningom fram till det norska samhället Sulitjelma.